Bastion

Det hela börjar med att hjälten vaknar upp och inser att världen omkring honom har försvunnit. De fragment som finns kvar svävar omkring i mörker. Det är dags för dig att ta reda på vad som har hänt.
Allt som sker kommenteras av en gammal rosslig mansröst, som hela tiden avslöjar nya överraskningar. Sakta men säkert rullas historien upp medan du rör dig framåt i spelet. Eftersom den här rösten hörs mest hela ­tiden borde det bli tröttsamt rätt snart, men kommentarerna är så varierade att det aldrig blir enformigt eller tråkigt. Dessutom skulle historien aldrig fängsla lika mycket om man sprang omkring ensam utan den här ljudbilden, som lyfter spelet. Rösten anpassar sig efter det man gör och man får ­veta mer om det man ser.
Under din framfart dyker det förstås upp horder av fiender. Tur då att karaktären kan bära två vapen samtidigt. Det är tämligen svårt att kämpa sig fram i det delvis ödelagda landskapet, men striderna påverkas av vilka vapen du väljer. Arsenalen spänner från kraftiga släggor till eldkastare.
Grafiken är ovanligt fin. Allt ser ut som om det vore en akvarellmålning och färgerna har fått lov att flyta ut en smula. Färgpaletten är minst sagt gräll och resultatet påminner om tecknad film med dig själv i huvudrollen.
Det enda vi inte riktigt gillar är att banorna går på snedden på skärmen. I vissa lägen kan det faktiskt vara svårt att röra sig på dem, särskilt när man ska över smala passager med ett antal monster i hälarna. Detta sker dock inte så ofta, i stort sett fungerar upplägget bra.
Prislappen är tilltalande låg och spelet köps och hämtas hem via det elektroniska spelsystemet Steam. Det är befriande att spelbranschen inte bara gör större och mer tidskrävande spel, utan låter en bra historia bära ett spel framåt. Särskilt när det är så genomarbetat som här.

Läs fler tester och nyheter i PC-tidningen
Beställ tidningen här